Alliansen trixar med siffrorna precis som dom gjorde inför förra valet när dom påstod att 1 500 000 var i utanförskap… Då räknade Alliansen t ex studerande skolungdomar som utanförskap och beräkningsmodellen fanns på deras hemsida… När sen utanförskapet ökade med Alliansens politik så ändrade dom bara sättet att räkna på samma gamla j vla hemsida och så lättlurade var ? ja vilka då?
Nu ljuger dom igen och på länkarna nedan kan ni se hur, det är ju bara att räkna samma gubbe flera gånger och ta med de som får aktivitetsstöd och blir tillfälligt sjukskrivna i siffrorna också… Då blir det många
http://resurs.ning.com/forum/topics/140-personer-som?commentId=3026123%3AComment%3A54823
http://ilsemarie.wordpress.com/2009/12/15/sanning-och-konsekvens-for-reinfeldt/
Framåtskridande, modell moderatstyrd regering år 2010
De som får 223 kr/dag när de åker ur sjukförsäkringen den första januari 2010 förflyttar sig lönemässigt trettiotvå år tillbaka i tiden, om man räknar den summan som total lön för en åttatimmarsdag blir timlönen 27,88 kr… Enligt SCB var den totala genomsnittslönen år 1978, 27,96 kr/timme
Konsumentpriset för varor och tjänster stannar dessvärre kvar på dagens nivå
Jämför med ramaskriket parets Reinfeldts underbetalda barnflicka år 2006, då var den totala genomsnittslönen enligt SCB 128,60 kr/timme men stackars barnflickan fick bara 32,50 kr/timme, men plus kost och logi, vilket tillsammans motsvarar 57 kr/tim… Ändå framstår hon som rejält överbetald i den moderatstyrda regeringens Sverige år 2010
Framtidsyrket i Sverige är givet, bli barnflicka!
Den tjugonde november 1989 grundades FN,s konvention om barnens rättigheter, Barnkonventionen… Idag firar SVT 20-årsdagen genom att visa en konsert från Berwaldhallen och självklart ska det firas…
Sverige anses internationellt som ett föregångsland, kanske framför allt tack vare vår drottnings arbete för barn och ungdomar och hennes arbete mot trafficking, människohandel i sexuella syften, som ofta har barn och ungdomar bland offren..
Samtidigt ökar antalet fall av barnmisshandel i Sverige, jag anser det som självklart att det har ett samband med hur vi vuxna mår… Alla vet att om man tränger in ett djur mot väggen så kan det hända något obehagligt… Människan är ett däggdjur och väldigt, väldigt många av våra medmänniskor trängs in i ett mörkt hörn av vår demokratiskt valda regering… Vet att demokratin kan ta ifrån dem makten lika fort som de fick den..!
Nästa fokus bör vi sätta på de Mänskliga Rättigheterna och så firar vi dess återinförande i vårt avlånglägsna land med en dundrande fest… Men då måste vi först rösta bort omänniskorna som regerar idag…
Glöm inte det!
År 2001 började jag bli trött och emellanåt kändes det som om en häst bet mig längst ut på höger axel, men oftast gick det över efter en stund. Men jag var så trött så jag gick till doktorn som inte kunde hitta något fel, sen blev det värre och jag besökte tre olika läkare fram till den tionde december 2002 då jag besökte den fjärde. Då vägde jag ca fyrtiofem kilo och min högra axel hängde fem centimeter lägre än den vänstra, höger skulderblad stod ut som en änglavinge och samtliga revben på höger sida var vridna inåt.
Då hade jag haft ont så att jag ofta skrek sedan i juli och när jag stod med bar överkropp framför läkaren sa jag: “Titta hur jag ser ut, se hur mager jag har blivit och jag har så ont att jag ofta skriker rätt ut. Du måste lägga in mig på lasarettet för jag är inte kapabel att ta hand om mig själv.” Läkaren svarade: “Jag kan inte lägga in någon för nåt sånt uhm? Ja nåt sånt där!” “Sånt där” frågade jag “vad kan man läggas in för då”? “Ja ehm det vet jag inte men inte för nåt sånt där i alla fall, men jag har tabletter, starka grejer som du kan få.” Jag tog tabletterna och så skrev han ut en remiss för lungröntgen också.
Den tjugoåttonde februari 2003 var jag på den och en timma senare ringde min läkare och sa att jag hade något på lungorna som inte ska vara där. Men jag skickar en remiss till lungavd och sedan sköter de alltihop. Ca två veckor senare fick jag träffa en läkare på lungavdelningen. Jag är nästan säker på att det är lungcancer och nu är jag din personliga cancerläkare så det händer ingenting utan att det går via mig, sa hon. Ca en månad senare var jag på onkologen och passade in “kudden” som jag skulle ligga på när jag strålades men sen hände det ingenting förrän i maj. Då fick jag en kallelse att jag skulle läggas in på lasarettet den nittonde maj och börja strålbehandlas två gånger per dag med början den tjugoförsta. När jag kom till lasarettet träffade jag min personlige cancerläkare som skulle sköta allting och det första hon sa var: “Va, har du inte börjat din behandling än, det trodde jag”! Jag orkade inte fråga om hon hade glömt bort mig.
Två dagar senare kom det två läkare till min säng och sade att de ville prata med mig så jag följde med dem till ett annat rum. När vi satt oss tittade de på mig och sa: Det har tagit för lång tid och det har gått för långt så vi kan inte hjälpa dig. Ni menar alltså att jag kommer att dö? Frågade jag. Ja tyvärr, svarade de. Jaha, och hur säkra är ni på det, frågade jag. Det finns inte någon chans, svarade de. Som en snöboll i helvetet då, sa jag. Ja, svarade de och gled undan med blicken.
Strålningen gick bra förutom att jag även strålades över strupen så den gjorde så ont att jag var medveten om den dygnet runt i ca två veckor. Det kanske var det som förstörde sköldkörteln så att jag nu har låg ämnesomsättning också. Sedan började cellgiftbehandlingen och efter ett par månader sa läkarna trolleri, otroligt cancern är borta! Den tjugotredje oktober 2003 fick jag den sista dosen och senare på kvällen när jag var ensam hemma förstod jag det läkarna hade sagt: Jag har överlevt! jag har fått en chans till! Då grät jag och sprutade ut sms åt alla håll. Lyckli Lyckli
Men efter fjorton månader på rygg, Vem är jag nu, vad klarar jag, hur mycket mig finns det kvar? Jag klarade i alla fall inte av att göra en enda armhävning så jag började vara ute och gå och köra lätt fysträning. I början av 2004 såg jag en kalender som någon hade skrivit 2004 på. 2004? Det var ju för fan 2001! (Den 18/10-01 blev jag arb.lös o då var jag redan sjuk) jag fick nästan panik och rotade fram alla gamla kalendrar från byggnads och bläddrade igenom dem för att se vad som hade hänt. Ingenting!? för de var oanvända så det tog ett tag att smälta att så lång tid hade gått och dessutom hade cellgifterna ställt till det i Brain. Jag kom inte ihåg vad mina vänner hette och mycket kunskap var borta och ibland när jag gick till affären fick jag gå hem igen för att jag hade glömt vad jag skulle köpa. När jag satt och pratade t ex med ungarna så sa jag samma sak igen och igen och när jag frågade om jag hade sagt det kunde svaret bli, ja tre gånger.
Dessutom stammade jag när jag pratade för att jag inte hittade ord. Minnet fungerade ungefär som en tidning med bara rubriker för ofta kunde jag inte hitta artiklarna. En mental tränare förklarade det som så att i hjärnan finns rubriken på ett ställe och artiklarna på ett annat. De grå hjärncellerna är tåliga mot cellgifter men de vita kan dö och det är de vita hjärncellerna som är informationsbärare. Jaha, och hur lång tid tar det innan de kommer tillbaka då, frågade jag. Ja, de kan komma tillbaka, men det är mycket ovanligt, sa han. Så i nästan tre år slog jag upp i böcker och sökte på nätet för att uppgradera min kunskap varje gång jag hittade ett minnesfragment. Men mycket har ju hänt i verkliga livet och många människor har försvunnit ur mitt liv så det är fortfarande mycket som jag inte har fått svar på, men tiden går också och det är ju inte varje dag jag behöver tänka tillbaka till före 2003. För varje dag liv jag får så får jag fler minnen, mer kunskap och mer liv att minnas istället.
Hösten 2006 gick jag t o m en guidekurs för att testa att jag kunde prata sammanhängande och det kunde jag med den äran. Gott, då var jag stolt! I december 2006 läste jag dessutom att japanska forskare hade upptäckt att hjärnan krymper ca tre procent av cellgifter! Då sjöng jag högt och falskt “Åhh min hjärna har krympt, det känns grymt,” med det går lika bra med Werner unt Werners selleribrytning. Efter tre år blir hjärnan normalstor igen men så fick jag återfall och cellgifter 2007 så nu sitter jag här med en krympt hjärna igen. Men det var en annan typ av cellgifter och den här gången blev jag bara dålig, riktigt skitdålig, utan att jag märkte nåt med Brain varken med minne eller vad som.
Nu ska vi äntligen träffa Elin och gå tillbaka till försommaren 2004. Då hade precis den fjärde av oss fem lungcancergubbar som fanns på Borås lasarett dött, så nu var det bara jag kvar. Jag sökte och fick stipendium för fem dagar på Lydiagården i Höör som är specialiserade på cancer och psykosocial rehabilitering. Vi var väl ca tjugofem människor i olika åldrar som hade det gemensamt att vi hade eller nyss hade haft cancer. Första dagen hade vi samling i ett stort allrum och när vi sitter där kommer Elin in. Alla tittar på henne, för hennes hållning är av guds nåde och hon har utstrålning som den stoltaste, starkaste och vackraste krigarprinsessa man kan tänka sig. Wow, vilken tjej!
Elin var trettiosju år och ensamstående mamma till två döttrar, fjorton och sjutton år gamla. Elin hade haft bröstcancer och cancer i underlivet men nu var hon opererad och hade längtat efter att komma till Lydiagården. Hon hade tänkt ungefär som jag, få träffa andra i samma sits, samtala och jämföra erfarenheter som en sorts bearbetning och terapi. Få sätta oss vid dukat bord med massor av god mat, skogspromenader och kvällsgemyt i goda vänners lag. Kort sagt, vi levde och nu tänkte vi bara njuta i fem dagar.
Vi pratade om våra tankar och känslor och om livet och en dag skulle vi åka och vattengympa i en varmbassäng och bada bastu. Underbart! Elin och jag åkte dit i samma bil och när vi kom fram så var jag först i bassängen, sen kom Elin iklädd bikini och utan peruk. Hon klättrade ner i bassängen och kom sakta fram mot mig med nedböjt huvud. Hon stannar framför mig och så lyfter hon blicken och ser mig skyggt i ögonen och säger, “nå, vad tycker du”? Åh Elin, jag vet inte om jag någonsin har älskat någon så mycket som jag älskade dig där och då.
Sen hände något fruktansvärt, vi skulle åka hem på fredagen men på torsdagen ringer hennes läkare och berättar att lungröntgen visar något i nederkant på båda lungorna. Elin blev förtvivlad, jag blev förtvivlad, alla blev förtvivlade för alla älskade Elin.
Som han ställde till klumpiga läkare, för han visste att hon var på Lydiagården och han visste att det inte skulle bli ytterligare undersökningar förrän efter kommande helg så han skulle ha väntat till måndagen! Sista natten på Lydiagården grät Elin sig till sömns och det gjorde nog många andra också. Elin, det måste inte vara lungcancer för det kan vara lunginflammation. Ja, vi får se, men nu ska jag släppa det och fira helg med mina döttrar för dom ska inte få veta ännu, sa Elin, och så ska jag be en kompis komma och sova hos mig.
På fredagen när vi kramades hejdå, jag vet inte men det var så innerligt. Där älskade jag Elin och hatade, verkligen hatade cancer samtidigt. och med mitt djupaste hat försökte jag skrämma cancern ur hennes kropp samtidigt som jag försökte krama in trygghet. Det går bra Elin, det går bra - Tror du det - Ja och du ska också tro Elin - Jag är så rädd - Jag vet, det är jag också - Jag vill tro på dig - Gör det för jag tror på dig Elin - Hejdå - Hejdå
Jag har inte träffat Elin sedan dess och jag vet inte om hon hade fått lungcancer också eller om hon ens lever. Jag tänker fortfarande på henne ganska ofta och när jag tänker på henne så ser jag henne när vi var i bassängen “Nå, vad tycker du”? Sen kunde jag inte klippa mig på över ett år för det var inte mitt hår, det var Elins.
Förstår ni nu varför jag säger att jag bara har haft lungcancer?
Jag vet en kvinna i Sverige som har bröstcancer, hon medicineras med cellgifter och ska snart opereras. Kanske tar dom ett bröst, kanske båda. Hennes läkare har sjukskrivit henne och säger att hon är arbetsoförmögen men Sveriges regerings regler påstår sig veta bättre och de påstår att hon kan det. Reglerna är ju så tydliga nuförtiden, det är fullständigt glasklart brukar vara en vanlig kommentar till försvar.
Med det ställningstagandet kränker Sveriges regering både kvinnan som individ och läkarens yrkesheder, så jag kränker regeringens tillbaka å deras vägnar för jag påstår bestämt att de inte har kompetens nog att regera ett land där det finns levande människor! Om jag fick bestämma skulle de inte ens få basa över en gammal igenvuxen och nedlagd kyrkogård bara för att de inte ens har den lilla uns av anständighet och respekt som krävs för att få arbeta där.
Ångesten och rädslan kvinnan går igenom känner jag till för jag har också haft cancer, men jag har aldrig varit kvinna så det kan jag bara föreställa mig. Under min egen cancerresa har jag träffat flera kvinnor med bröstcancer och känslan har alltid varit hur orättvist det är. Först tar sjukdomen hennes bröst och tafsar på hennes kvinnlighet, och sen tar cellgifterna hennes hår och tafsar på hennes kvinnlighet en gång till. Om du är man, försök föreställa dig hur hon mår. Jag vet i alla fall att jag bara hade cancer!
Kvinnan mår jättedåligt både av sjukdom och cellgifter men nu är det sagt att hon ska ut i AF,s introduktionsprogram och börja söka arbete direkt efter nyår.
Om ett djur behandlas illa så rasar djurvännerna och deras främsta argument är att djur är “oskyldiga och försvarslösa”. Jag vet inte vem kvinnan är eller om hon är oskyldig men jag vet att Sveriges regering har gjort henne försvarslös
Vill vi att det ska vara så i Sverige, vill vi det?
